På ett tillplattat liggunderlag från Biltema, mitt på golvet i mitt nedslitna torp, ligger jag och lapar vin. Jag firar. Inte själva liggunderlaget, det har jag legat på i några månader nu så jag tänker inte längre på det.
Sovrummet förlorade jag till min son efter att jag misslyckats med att färdigställa hans lilla hus ute på tomten. Soffan tog frun och dottern, så då blev bara golvet kvar.
Hur hamnade vi här, i detta lilla eländiga hus? Bra fråga. Så bra fråga att vi sparar den till senare.
Torpet ligger som en gammal sur tanke som ingen riktigt orkar avsluta. Det har gått från nybyggaranda till vardag, en livsstil som är svår att skönmåla.
Det är byggt, eller snarare reparerat, i etapper. Det syns tydligt, och en rundvandring runt huset gnager i själen, även för en härdad torpare. Ena väggen har en annan rytm än den andra, som om torparen bytt åsikt och vattenpass under resans gång.
Panelen är grånad på ett sätt som inte är romantiskt, mer trött. Taket håller fortfarande ihop, men bara i den praktiska meningen att det ännu inte har fallit ner. Det läcker sporadiskt och tätas flitigt i väntan på en riktig renovering, med nya takstolar, spont och allt annat som en gammal stuga förtjänar.
Runt huset ligger marken ojämn. Stenar som kommer upp varje vår som om de vill säga något men glömmer vad. Några staplar virke från projekt som blivit avbrutna i rätt tid eller fel tid, beroende på hur man ser det.
Skogen står nära, som en sköld mot samhället där utanför. Då och då skickar den in döda alar som slår sönder både cyklar och släpkärror. Nerför slänten har skogen tagit tillbaka halva tomten. På andra sidan har invasiva björnlokor börjat gruppera sig för att vandra upp mot stugan. Från ett annat håll pågår en tröstlös kamp mot torparspirea som äter sig mot huset, medan jag gräver, bränner och kapar dess rötter.
Inne är det enkelt. Minimalistiskt och ofärdigt. Spår av arbete överallt. Ett kök som fungerar mer än det är färdigt. En hall som alltid verkar vara på väg någonstans. Golven knarrar och knakar och rör sig i alla riktningar. Inte en vinkel är rak, inte en tapet är hel. De omålade gipsskivorna i taket hånar mig varje kväll när jag ligger på mitt liggunderlag.
Livet är inte ordnat, men det är uthärdligt.
Men nog om det. Ikväll firar jag. Jag jobbar inte längre. Det är bara hästar som uppskattar sådant. Jag studerar. Den totalt obildbare torparen som havererat gymnasiet i snart 30 år gör ett försök till. Det måste vara något slags rekord. Men ikväll firar jag. Komvux, ännu en termin avslutad. Och jag klarade Matte 3. Jag är mer förvånad än glad, nästan lite tacksam. Men mot vad? Folkhemmet?
Nåväl. Torpet står kvar. Det lilla huset på tomten blir klart någon gång. Ute i natten knaprar naturen sig långsamt in på mina ägor, men på något sätt känns det för första gången på väldigt länge som att livets eviga diagonala rörelse har bytts mot en framåtrörelse. Lite långsammare än önskvärt, men i rörelse.
Nu tar jag mig en fylla för imorgon ska jag jobba.